Dumma mig

Jag har försökt skriva ett nytt inlägg här i flera timmar nu. Mitt första försök handlade om att det regnar för första gången på en månad och att jag nog måste klippa gräset imorgon. Det andra handlade om att åka tåg.
Det tredje om att jag är en mycket liten människa. Det inlägget blev faktiskt ganska bra, om det inte hade varit så att det handlade om mig och min litenhet som människa. För att det ska publiceras krävs att jag kan skriva ett inlägg som väger upp mot synderna i det andra(tredje) inlägget, och det kan jag inte för jag är överlag en människa full av synd.
Så det enda sättet på vilket jag kan förmå mig själv att publicera det är att ni lovar att inte dömma mig för hårt. Okey?
Fast när jag nu tänker efter så var det tredje inlägget inte alls tillräckligt bra för att genomleva en hype som denna och ni skulle förmodligen bli besvikna och dömma mig ännu hårdare.

Och det har gud den allsmäktige säkert redan gjort så det behöver ni inte. Okey?!

Att hacka lök (to cut onions)

alla sätt är bra utom de dåliga

all the ways to do it is good, except the bad ones (swedish saying)

Bovar och Banditer

Jag sover bort ännu en förmiddag, vaknar klockan två och släpar mig till jobbet. Dansen från natten före sitter kvar i mina ben som en bakfylla; jag drar benen efter mig som en trötthet som sömn inte rår på.

Kirk står böjd över 10 liter kalvbuljong och berättar att han också gjort slag i saken och sagt upp sig. “I’m not gonna be the last man standing” och jag svarar att det inte kommer finnas någon sådan, köksmästaren berättade igår att hon också letar efter ett nytt jobb.

Jag tar mina ben och går ner i källaren, försöker hitta en kockrock i rätt storlek men svär när jag bara hittar large, sen upptäcker jag att vi varken har förkläden eller slängar.
Jag byter om och känner mig halvnaken när jag går upp för trappan till köket igen. Eddy berättar att räkningarna inte är betalda så tvättföretaget tänker inte leverera någon ren tvätt. Dagen innan ringde företaget som äger och slipar våra knivar och hotade med att hämta alla knivarna, dagen innan det var det nära att gasen stängdes av. Veckan innan fick vi tjata på leverantörerna för att få våra grönsaker.
Detta samtidigt som vi drar in mer pengar än någonsin.

Det är alltså hög tid att lämna Norra Vancouvers bästa finedining-restaurang. Under ytan av fina martinis, häftiga tapas och 1-year anniversary så är verkligheten inte riktigt lika vacker.

Jag får min paycheck och för tredje löneperioden i rad efter min löneförhöjning ligger jag fortfarande på mina 12 dollar och jag har fortfarande inte fått min semesterersättning.
Jag går ner till chefen och säger igen som det är, om ni inte ger mig mina pengar så går jag till LabourBoard och då gäller det inte bara mig, utan alla andra som inte fått sin sista paycheck, semesterersättning, övertidsersättning osv.
Så vad svara han? Jo, då kan det ju hända att Rob(ägaren) avskedar mig istället för att vinna tid innan jag kan gå till LabourBoard. Jag säger till honom att inte hota mig, och att jag tänker stanna i Kanada länge nog för att få mina pengar. Don’t fuckin mess with me.

Sen möter jag Marie vid 15th Street och vi åker downtown för att dansa lite till.
Efter två raka timmar på dansgolvet stänger klubben och vi sätter oss på bussen tillbaka hem.
Benen värker, men jag känner inte längre samma behov av att bränna ner Robs hus. Det är bra, för att bränna ner banditers hus är olagligt, även i Kanada.

Who would have guessed?

Things to do in August

Åh, jag är rastlös.

Jag har ingenaning om vad jag ska göra med mitt Vancouverska liv.

Jag tycker mycket om det livet just nu. Men det känns som om jag lever i mellantid. När jag skulle förklara det för Brian så beskrev jag det som en semester från mitt liv, vilket är orimligt. För alla människor jag ville vara nära fanns i Sverige när jag åkte och man jobbar inte 50timmarsveckor under en 6 månader lång semester.

Jag lever ett dubbelliv. Har mina vänner på två olika kontinenter. Tusen möjligheter på två olika kontinenter. Historier från två olika kontinenter. Två hem på miljoners mils avstånd.

Och jag känner hur någonting rör sig närmare, the train is closing in, för jag måste fatta det där beslutet om jag ska stanna eller åka tillbaka.

Inte för att det är synd om mig, uppenbarligen behöver jag öva på att fatta livsavgörande (nja?) beslut.

Men efter att ha frågat efter min semesterersättning häromdagen och alla tre cheferna som var där började gapskratta, så har jag i alla fall sagt upp mig.

Det är bra, men betyder verkligen inte att jag kommer hem. Jag förtjänar en riktig semester. Efter all work and no play med det här "working/holiday"-visat så ska jag fan inte jobba en timme på flera månader.

Istället ska jag skriva och ägna mig åt viktigare saker, te x Vancouvers årliga Zombiewalk.

Ja, ni läste rätt, varje år klär diverse (nej, inte bara lajvare) vancouverbor upp(inte ut) sig till zombies och vandrar gatorna fram mellan skyskraporna downtown. Och det får man ju inte missa. Jag tänker mig en get-together med filmer som Dawn of the Dead, 28 dagar senare och I am Legend som uppvärming innan vi drar fram sminket, ketchupen och tar oss över Second Arrows Bridge för att leta efter smaskiga hjärnor att snaska på. A zombie have to live you know.

Jag tänker mig också att med ett bra vitt vin, lite schallottenlök och lite hackad vitlök kan det bli riktigt smaskigt.

Smörgatan

Vi satt i Göteborgs konsertsal, jag och min syster. Förutom ljudteknikern och Anna Ternheim som stod på scenen var bara vi där.

Du hade träffat honom på någon krog och han hade letat upp dig i en folksamling ett par veckor senare, berättat om sitt liv över några öl vid Järntorget.
Han hade sadlat om från sitt langande av kokain till att flytta högtalare på Göteborgs konserthus, när det behövdes så extraknäckte han som försäljare av titthål till lägenhetsdörrar. Han hade pratat länge om rädslan hos Göteborgs gamla, hur bara folk med titthål vågade öppna dörren.

Vi bodde på Smörgatan och det kändes som att livet bara börjat. Det hade det också. På torsdagar samlades vi ännu i replokalen i Gårda.
Du hade lyckats komma in på någon kurs på universitetet och jag hade under tre månader haft över tio olika arbetsplatser. Så lärde jag känna min stad.
Morgonvagnen till Kärra, bussen till Redbergsplatsen, hemtjänsten som gav mig koderna till Göteborgs alla trappuppgångar. När jag steg ur hissen var titthålen alltid det första jag såg.
När jag senare slutade på bemanningsenheten lovade jag en gammal dam att hälsa på henne. Hon sa att jag var som en dotter för henne och jag sa att allt skulle gå bra. Hon var en av få trevliga tanter jag mötte under mina månader i hemtjänsten men jag kunde inte förmå mig att gå dit igen. Trapphusen var fyllda av min rädsla inför historierna bakom titthålen.
En morgon satt jag vid tunneln ut mot Delsjön och grät efter att två galna tanter försökt få mig sparkad.
Så lärde jag mig att stå upp när någon sa till mig att sitta. Och någonstans då började jag fundera på att gå med i facket.

Andra morgnar satt jag med Moa i städpatrullen ut mot Kungsbacka.
Så lärde jag känna blickarna som inte ens såg ner på, utan låtsades som om jag överhuvudtaget inte fanns.
Vi var spöken som drog fram över kontorskomplex och företagskorridorer. Var vi snabba nog lyckades vi arbeta in tiden det tog att transportera oss mellan de olika uppdragen, och kunde räkna ihop alla timmarna, undvika att arbeta gratis.
Det var inte vad jag hade väntat mig när jag packat mina väskor men just då spelade det inte så stor roll, du och jag hade lyckats komma hemifrån och lägenheten som vi hyrde i andra hand var liten, men vår.
Det var en ny sorts trygghet.
Vi köpte ett bord på Ikea och möbler från secondhanden på Brunnsgatan. En stormig januaridag var vi fyra tjejer som bar hem en skinnsoffa genom halva Kallebäck. Ingen vi kände hade körkort och ännu mindre bil.

Vi bodde på första våningen och vi var tvungna att stå på tå för att nå upp till titthålet. En morgon efter att du hade tagit hem honom hade han undrat var han var, och hur han kommit dit.
Jag träffade honom bara en gång; I tunnlarna i Göteborgs konserthus, i kulisserna till en konsert med Lars Winnerbäck, men jag viste långt innan dess att han var en av de människor jag inte ville att du skulle umgås med.

Han var min rädsla för allt jag inte kände till, min misstänksamhet mot det faktum att människor verkligen kan förändras.

Och du var min syster.

http://www.youtube.com/watch?v=fDfbrdQKwjk&feature=related

jag saknar dig lisa

och karin

och mina vänner

Men det kan hända att jag stannar i Vancouver ett tag till.

Ett litet tag i alla fall.

Det är svårt att hitta vad man letar efter när man inte vet hur det ser ut eller vad det är eller ens varför man vill ha det.

När jag tröttnar på det kommer jag hem. Okey?

Brorn

Jag saknar min bror. (punkt)

Dance Dance Dance

ja, meningen är ju att jag ska uppdatera här

men vi är osynkade; klockan börjar närma sig morgon här och jag har fortfarande inte hunnit sova

samtidigt är det ju på väg att bli eftermiddag i sverige och ni undrar kanske vad jag håller på med?

jo, på måndagar är jag ledig

på tisdagar dansar jag med popkidsen på Astoria

på onsdagar jobbar jag

på torsdagar sticker jag direkt från kvällskiftet på Deuce till The Bourbon för min mycket viktiga torsdagsdos av dans

på fredagar lagar jag mat till fingrarna blöder (det är faktiskt sant) och sen sticker jag till Library Square på 90s-night för att dansa till gamla hits som Cotteney Joe och Scapman

på lördagar börjar jag få ont i knäna och nacken av allt headbangande och på söndagar jobbar jag och om jag är på det humöret så blir det reaggy(hur tusan stavar man det egentligen?!)kväll på The Rusty Gull

på väg hem från jobbet/The Gull möter jag antingen en skunk, två tvättbjörnar eller en man med dropp som måste ha rymt från sjukhuset

ungefär så ser mitt liv ut

jag tycker mycket om det

Lykke Li tycker också om det

http://www.youtube.com/watch?v=modXbqbsAvs

"Having troubles telling how I feel

But I can dance, dance and dance

couldn't possibly tell you how I mean

But I can dance, dance, dance"

1127 meter över havet

när jag kommer hem från jobbet sitter min storebror och hånglar med min vän på min säng

han gjorde en “In to the wild”, drog till Alaska, gick ensam bland bergen och sjöng sånger som “Vi går över dagstänkta berg”, “Björnen sover” och en hop suparvisor från Lunds studentliv för att hålla Grizzlybjörnarna borta
inte konstigt att björnarna blev rädda
studenter har alltid skrämt mig i alla fall

men där sitter han nu, på min säng med Marie
och jag tänker att vi alla är tidsfördriv att dö för

vi gör upp planer för de få dagar han har kvar innan han ska tillbaka till Sverige för att skaffa jobb, lägenhet, körkort, mobiltelefon
bankkonton ska avslutas, väskor ska packas, människor ska träffas, pensionspengar ska krävas tillbaka, berg ska bestigas osv i all oändlighet

min bror är en handlingskraftig människa,
jag är en bofast turist som har min “triangel of life” - jobbet, dansställena downtown och mitt hus på 11th and Moody
mellan de tre platserna lever jag mitt liv
handlingskraftighet för mig är att stanna på vägen downtown och sätta in min paycheck på mitt bankkonto
handlingskraft för min bror kan skapa storverk

vi lägger upp ett schema för de fyra dagarna
vi äter sushi, vi sitter i Englishbay och ser lastfartygen avteckna sig mot bergen bakom ett iskallt världshav, vi besöker myndigheter jag inte förstår funktionen av, äter lite mer sushi, dricker drinkar, äter pizza i månskenet på en sommarvarm trappa och så blir det tisdag och det är bara ett dygn kvar

då lägger vi i en extra växel

Marie och David möter mig nere på Keith Road och vi tar bussen upp till botten av Grouse Mountain, där påbörjar vi vår färd uppför berget, ett par tusen (2640st) “trappsteg”, en dryg timme och ett gäng “OMG!” senare står vi på toppen
jag har inte tränat på månader och äntligen förstår jag att när min nya rumskompis berättade att han gör “Grouse Grind” tre gånger i veckan och inte bara upp, utan upp och sen ner och sen upp och sen ner igen, så borde jag förstås insett att han var galen

min bror verkar oberörd, han stretchar lite och drar någon historia från Alaska
jag och Marie konstaterar att tolvåringarna som passerade oss på vägen upp var vältränade, men att det var vi också på den tiden, så det är skitsamma
vi däckar i solen med en utsikt så blå, klar och overklig att vi kan se ända in i USA, bergen verkar photoshoppade dit bakom tremiljonersstaden med skyskraporna som sträcker sig mot himlen
vi kan se miljoner av bilar glittra längs vancouvers välplanerade vägar

sen hinner jag blinka och någon ger mig en säkerhetsbriefing utanför en blå helikopter, sekunden senare lyfter vi och bergen, öarna, världshavet, skyskraporna, båtarna och sen blinkar jag igen och det är som det aldrig har hänt

David och Marie sitter i cafeterian och undrar hur det var,
jag säger att det var orimligt
och gratis
och orimligt

vi tar Skyriden ner igen, hoppar på bussen och vaggas till sömn,
i korsningen mellan Larson and Third somnar jag mot bussfönstret,
när jag vaknar igen är vi nere på Lonsdale och jag ler när jag ser att Marie och David inte heller lyckats hålla sig vakna

den utlovade powernappen hinns inte med när vi kommer hem
vi rycker åt oss badlakan och tar bussen upp till Lynn Valley
där badar vi i smältvattnet från berget, äter Salt&Vinnegar Chips och bränner oss fördärvade på en sol som sakta försvinner bakom träden
papperskorgarna är björnsäkra och sen somnar vi på bussen tillbaka

vi gör ett ärligt försök att åka downtown och dansa men fastnar på Pizza Hut med en “Cheeslovers”-pizza med extra ostfylld kant

på bussen hem igen tänker jag att den nordamerikanska livsstilen kommer att döda mig och undrar hur min bror kommer klara av ett ninetofive-jobb när han lämnar Vancouver och sitt tidsfördriv att dö för

men minns ni filmen om gänget som har en sista sommar tillsammans innan de tillslut måste börja på olika skolor och flytta till andra städer?

sopgubben i filmen “Hunden som log” skriker efter barndomsgänget att “de kommer döden dö” om de fortsätter att ta lift med sopbilen på räcket baktill och de som låter asfalten fånga deras skateboards, hoppar av sopbilen och skriker

“Vi aldrig döden dö, vi alltid leva livet!”

det, men först måste jag sova

och vänta in träningsvärken från helvetet

Listen, I can do anything I want because I look good in leather

så, håll i er!



den där tävlingsinstinkten som jag odlade mellan år 5 och 16 av mitt liv, genom att spela kopiösa mängder fotboll, vaknade till liv häromdagen

och idag har jag storhetsvansinne, sjunger i duschen och lyssnar på klassiker som Look good in leather med Cody Chestnutt, Sipping of the sweet nectar med Jens Lekman eller varför inte Guess who's gonna get some tonight med Moneybrother

jo, för jag vann



Kolla in det här; http://andreasroman.blogspot.com/2008/07/jenny-wrangborg-vann.html
och bakgrundshistorien finns här

Jag VANN! JAG vann!

jag är bäst, ingen protest!

För er som inte vet vem Andreas Roman är (te x jag själv till alldeles nyligen) kan man wikka honom och hitta det här;"Andreas Roman är en svensk författare med rötter inom fantasygenren." Snitsigt!

så mina få men trogna läsare kommer nu få lite finbesök från andra håll
men ni kommer såklart alltid vara mina älsklingar, få tillgång till VIP-rummen efter mina läsningar, bli omnända i förord och testamenten
dessutom kommer ni kunna säga "I was there from the start" eller om ni föredrar att prata svenska så kan ni istället säga
"jofan, det var hårda tider, bloggen var väl lite si sådär på den tiden, de flesta hade ju ett liv utanför internet, men jag viste att hon skulle lyckas redan då, överst bland mina bokmärken, en gång svarade hon till och med på en kommentar jag skrev och jo, en liter mjölk kostade 11riksdaler på den tiden. håhåjaja"

vi har Lisa, som är min mest trogna kommentator, tillika min tvillingsyster så det är väl inte mer än rätt
vi har Karin, som är min storasyster så det är väl inte heller mer än rätt
så David, som är min bror så ja, ni fattar
vi har te x Alexander, Anders, Håkan, Ditte, Anonymous, Olof,(har jag glömt någon?) som jag vet att jag måste anstränga mig lite hårdare för att få ett ord ur, men det är värt det, för det känns alltid lite mer exotiskt och fräsht att få en kommentar från er

vi har en grupp av människor som aldrig skulle få för sig att skriva en kommentar men som efter vissa inlägg hör av sig och drar parallellhistorier, det tycker jag är ett spännande fenomen och det roar mig mycket

och så har vi alla som aldrig sagt ett ord, men ändå kommer tillbaka

ibland tror jag att ni bara är gamla pojkvänner, fiender från mellanstadiet eller bara folk som undrar när fan jag ska sluta länka till min blogg från facebook

svaret är aldrig
ok?!

"Yeah Motherfucker
I'm cool
With attitude and ego to spare"

Jag är där ni är

jag sitter och surfar planlöst, musiken på random och plötsligt spelas en låt upp som jag inte lyssnat på så länge, och jag märker det knappt, men någonting händer, rummet byter form och plötsligt sitter jag i ett annat land, i en annan stad, i en lägenhet med vita väggar och utsikt över skanstorget,

sträcker vi oss ut från balkongen kan vi fånga vinden från Slottsskogen och följa med ner till Vasaparken, och om grannen är på det humöret så kan vi känna den söta doften av marijuana

i köket står Helene och gör varmamackor, i soffan sitter Sofia och försöker förklara för Malin om idioterna som gång på gång kommer i hennes väg, på sängen som tillhör tjejen som har förstahandskontraktet sitter Hanna
tjejen som har förstahandskontraktet känner vi inte, men hon är en viktig anledning till att vi befinner oss i lägenheten som Helen hyr i andrahand

jag står på balkongen och försöker öppna flaskan med champagne som jag köpt på systemet på Linnégatan en halvtimme tidigare, mest för att jag är trött på att vara arg, arg och förbannat ledsen över att jag just mist mitt jobb, trött på vardagen som äter mig, arbetslösheten som hotar mig, kärleken som gjort mig besviken och ja, jag har helt enkelt bestämt mig för att det måste finnas något att fira, med champagne

jag håller flaskan mellan två varma händer, tittar ner mot gatuköket på hörnet och funderar vad fan jag ska göra med imorgon när jag inte ens kan hitta en ursäkt att öppna den där flaskan idag
jag står där länge

ett par dagar tidigare satt vi i Hannas lägenhet i Majorna och jag ville gråta när jag berättade om min chef som kallat in mig på kontoret, arbetskamraterna som gemensamt tågade in på vdns kontor, facket som gjorde, ingenting
jag som satt på tomglasen på lastbryggan och kände hur mitt liv föll ihop

jag ville gråta, för jag var besviken, besviken på allt
på mig själv som skämdes när jag berättade vad som hänt, besviken på att jag inte varit smartare, sett det komma, och arg, arg för att jag önskade det ogjort samtidigt som jag viste att jag skulle gjort samma sak igen om jag var tvungen
skit är alltid skit, oavsett vad de kallar det

men arg, arg för att jag inte orkade vara starkare, dra igång hela drevet, med studentkåren (som i förlängningen äger företaget jag jobbat på), media, blockad, allt det där

jag står där, på balkongen ovanför gatuköket, tänker på Hanna som förbannade världen när jag berättade, Sofia som mailade företagsledningen och skällde ut dom, Helene som försökte få mig att förstå att jag är stark

jag står där länge, på balkongen mellan Slottsskogen och Vasaparken, tänker på hur de där människorna i lägenheten håller mig ovanför ytan och jag öppnar champagneflaskan, vet plötsligt säkert att jag har någonting att fira; fyra personer i en liten lägenhet vid skanstorget

jag går in igen
Helene ställer fram mackorna, jag tar fem glas och börjar hälla upp champagnen
Hanna reser sig från sängen, kommer fram till mig och säger att hon inte ska ha någon, när hon ser besvikelsen i mina ögon, ler hon och säger “jag borde inte dricka någon alkohol, jag är gravid”

det var kanske inte riktigt så det gick till, men det är så jag vill minnas det;, som något som faller sönder för att lagas igen, ett pussel som stöts till men bitarna som hittar tillbaka
och champagnen som svämmar över glasets kant, över bordet
skratten, kramarna, en genuin lycka, hur jag lagas,
inser att det finns så mycket att fira

och “Homeward Rolling Soldier” med Christian Kjellvander som spelar i Helenes stereo,
följer med vinden från Slottsskogen ner mot Vasaparken
lyfter oss
skapar en lucka av luft,
och jag kan andas igen

“With sleepy eyes we made our way across

Where friendship’s found friendship is often lost

With valiant wishes of becoming ends

But there will be no such with you my friend

I’m going home, going home

To be where my water meets my stones

I’m going home, going home”

--------

för mindre än en vecka sen födde Hanna sin bebis
jag väljer att kalla honom Lilleman tills han fått något annat namn
det är dels redan ett inarbetat artistnamn och del passar det en liten man

perfekt

Om de frågar varför, peka mot motorvägen nålad fast mot horisonten.

brian möter mig vid cafe de solei, han är uppenbart nervös och jag tänker på mitt illamående på väg till commercial drive,
just då kan jag inte på något sätt förstå vad det är hos den mannen som gör mig så nervös, fyra timmar och två pitchers med öl senare är det hela glasklart; det här är en av få människor jag träffat sen jag kom hit, som jag tittat på och varit imponerad av

jag vet inte riktigt vad det är
kan det vara att det är den första människan jag kunnat ha en riktig konversation med på länge, alldeles för länge
kan det vara att han är från bluegrassens födelsestad
kan det vara att han förstår precis vad jag menar när jag säger att politiken inte är någon jävla hobby
kan det vara att han ger mig tid att förklara varför jag tror att jag är här, och jag äntligen säger som jag tror att det är
kan det vara att han låter mig förolämpa hans hemland USA samtidigt som han berättar hur mycket han saknar Mississippis flodstränder och berättar hur de håller på att förstöra bergen och grundvattnet runt hans hemstad genom minst sagt aggressiva brytningsmetoder
kan det vara att han berättar om en roadtrip i sann “On the Road”-Jack Kerouac-anda

eller kan det vara det faktum att jag har en Springsteen låt spelandes innanför pannbenet, som ber mig att kasta mig med huvudet först in i en orkan

det kan det vara
men det kan också vara någonting helt annat
någonting som jag ännu inte upptäckt


att veta säkert är hopplöst tråkigt
I'm riding head first into a hurricane


"Well the blaze and noise boy, he's gunnin' that bitch loaded to blastin' point
He rides head first into a hurricane and disappears into a point
And there's nothin' left but some blood where the body fell
That is, nothin' left that you could sell
just junk all across the horizon, a real highwayman's farewell"

Det är tid att lämna den här staden nu. Del 1.

det var tidigt tvåtusental och jag bestämde mig för att lämna allt
jag sov ingenting den natten, satt vid mitt köksbord, tittade ut över Gärdsås torg, regnet smattrande mot mitt fönster

jag skrev en lapp till kvinnan som skulle hyra min lägenhet, den handlade mest om att få henne att förstå att min stadsdel inte bestod av våldtäktsmän och rånare
jag tyckte synd om henne med hennes rädsla för världen och allt hon inte sett eller förstod men insåg att den på något plan var ganska lik min rädsla för att stanna kvar,
vi har alla våra begränsningar

när taxin rullade in på vändzonen hade jag hunnit minimera min packning fyra gånger och för varje gång krympte bilden av vad jag behövde dit jag var på väg
ärligt talat viste jag inte vart det var, men när jag hoppade in i den taxin och bad honom köra mig till flygplatsen slog det mig att jag ännu mindre viste vad det var jag lämnade kvar, och varför

det var inte en nyfikenhet på vad som fanns längre bort, den kom långt senare, inte en längtan efter att upptäcka nya platser
jag trodde då att det var ett sätt att göra upp med mig själv, ifrågasätta bilden av mig själv, vem jag hade blivit
men just då, när jag steg ur taxin utanför utlandsterminalen skyllde jag det på alla jävlar som backat när jag behövde dem, och det var kanske så, men mest av allt bitterheten, ilskan, hatet som blev en konsekvens av det
jag var tvungen att komma bort ifrån den

jag satt på den nästintill tomma flygplatsen
fick ett sms från någon som önskade mig lycka till på mitt äventyr
varken då eller så här långt efteråt kan jag känna att det var ett äventyr,
det var ett sätt att lämna något bakom sig eller bara ett sätt att fortsätta sitt liv
det var ett sätt att ta konsekvenserna av vad som hänt de senaste åtta åren men också ett sätt att bara fly ifrån dem
och det var det enda sättet för mig att stanna kvar

det var tre timmar till mitt flyg skulle lyfta och medan städerskorna polerade det gigantiska golvet och de svarta tavlorna smattrande berättade om nya destinationer och inställda flyg såg jag avgångshallen fyllas av svenskar på väg till solen,
de hade mycket lite med mig att göra

de unnade sig en fika på det svindyra caféet där jag suttit i en annan livstid och väntat på någon som jag inte längre älskade
de köpte en aftonbladet, pratade om hotellrum och solskyddsfaktor

det enda jag försökte skydda mig mot var något obestämt som försökte pressa sig mot mig, packa ner sig själv i min ryggsäck, följa med miljoner mil bort och en sak viste jag säkert redan då: att mot sånt finns inget skydd

efter säkerhetskontrollen bar jag mitt hat till världen med stolthet
jag hatade varenda en av svenskarna på väg till destinationer jag aldrig hört talas om, mest eftersom de där solsemestrarna alltid varit självklart reserverade för andra
jag hatade sambanden som gjort mig arbetslös, kärleken som gjort mig besviken och jag hatade turistshoppen med sina glättiga svenska souvenirer, tidningarna med löpen som berättade det jag redan viste; landet jag lämnade bakom mig höll på att förändras, och det var inte till det bättre

jag rensade min jackan, mina fickor och min plånbok på mina sista svenska mynt och köpte för mina femton och femtio världens minsta yoghurt
det som blev över av mina pengar lämnade jag på ett bord i vänthallen innan jag ställde mig i kön till gate 32
ett dygn senare, i kön till imigrationsoffice på flygplatsen i Vancouver hittade jag en tjuga mellan två blad i mitt pass
jag slängde den i närmsta papperskorg och ångrade mig nästan genast
det var som att säga till mig själv att jag inte skulle åka tillbaka, kapa en livlina och när jag väl stod där, miljoner mil bort och kände mig som en främling mot allt, behövde jag något att hålla fast vid

jag gick på flygplanet utan att vända mig om och tittade inte ut över flygplansvingarna när vi lämnade sverige
jag var livrädd för vad som kunde hända om jag gjorde det

Till Frances, Per, Frederick och alla andra som står upp och säger nej

dina händer är fabrikstorra och du har fötter som inte fått vila på arton år
när bandet rullar är du hundra års rädsla för vad som skulle hända om det inte gjorde det

när du lägger ner ditt arbete och känner hur ni lyfter varandra är du hundra års självklar seger över just den rädslan
människor som du skriver historien om hur vi blev människor

-------------

Här är en gammal artikel om Frances på sitt bageri, sist jag hörde från henne arbetade hon som restaurangbiträde i ett storkök

Per, som jobbar på volvo, bygger bilar med ett hjärta som slår hårdare än de flestas

Frederick är världens bästa bagare

det handlar om att ta strid

att kasta slängen i golvet och säga

"nu får det fan vara nog"

Houserave

jag vill berätta om tre nätter av dans

en "houserave", campus-security som kom redan vid tolv

rökmaskin, techno och Brian som satt brevid mig på trappan och sa något som jag väntat 4 månader i kanada innan jag fick höra,

det innehöll orden "fuckin", "rich" och "people"

i den ordningen

i bakgrunden blinkade technolamporna och säkerhetsvakterna cirkulerade i sina stora bilar av amerikanskt snitt

jag vill berätta om det, och så mycket mer

men jag måste faktiskt sova nu

det kommer snart (ett synnerligen relativt ord), mer

När jag inte försöker skriva, så skriver jag

ett åskväder drar in över norra vancouver
vi öppnar ytterdörren för att inte klibba fast mot möblerna i vardagsrummet
på amerikansk tv gör armén reklam och om du skriver in dig idag kan du vinna 40 000 dollar och köpa ett hus när du kommer tillbaka,
om du kommer tillbaka

jag pratar med någon sorts vän på msn och blir frustrerad
en dröm från natten före dröjer sig kvar
någon som såg ut som alla människor jag någonsin älskat böjde sig plötsligt fram, tog tag i mig och gav mig en filmkyss som kändes ända tillbaka till min första kärlek; Pelle på dagis, fast mycket manligare och ca 28 år gammal
och ja, jag föreställer mig att ingen kommer att be oss sova middag på tunna madrasser på ett gult laminatgolv

mellan dröm och verklighet, precis innan jag vaknar, bestämmer jag mig för att jag inte kan leva ensam längre och det känns som jag hittat lösningen på alla mina problem

sekunden senare vet jag alls vad det innebär
jag vet att jag inte kan leva tillsammans med någon annan
jag vill det inte ens
jag vaknar ensam och Dustin from Arizona sitter på flyget tillbaka till USA

solen landar på mina lakan och jag funderar på om jag kan hitta tillbaka till den drömmen men inser att om jag gör det så kommer han bara visa sig vara en skitstövel, eller så kommer jag säga att jag inte älskar honom längre, och jag är trött på skitstövlar, oberoende om det är jag eller någon annan

jag väljer en bok ur min nya rumskamrats bokhylla och försöker komma ihåg hans namn men för sjunde dagen i rad får jag välja ett “hey” för att påkalla hans uppmärksamhet
Christian, Cory, Cody, Daniel, Frank, George?
han kan faktiskt heta lite vad som helst och jag är inte villig att chansa men tänker att jag kan smyga in i hans rum när han går till jobbet och försöka lista ut det

jag tar boken, filten, solglasögonen och bara ifall att så stoppar jag ner pennan och skrivblocket om jag mot förmodan skulle orka skriva nått
två timmar senare kan jag konstatera att det gjorde jag inte

istället går jag hem från parken jag suttit i, tar min dator, fragmenten till handling i boken som jag hävdar att jag skriver och ovan nämnda skrivblock och sätter mig i vardagsrummet med en illusion av att om någon frågar vad det är jag skriver så måste jag kunna säga till dem att det är en bok
och då vara tvungen att visa dem att den faktiskt har kapitel och allt

det har den inte och när Carries pojkvän, som jag inser att jag inte heller kommer ihåg namnet på, frågar vad jag gör så säger jag att jag pratar med mina vänner på facebook
vilket jag också gör

jag flyttar tillbaka ner i källaren, går och köper isglass, toalettpapper och något sorts godis som har ett stort hallon på framsidan men som visar sig vara ”naturally flavoured apple snack”

min nya rumskompis är hemma igen och jag har missat chansen att lista ut hans namn,
han säger att det ska åska inatt och ber mig spela något tyskt
sen stänger han dörren till sitt rum och försvinner upp någonstans i huset
jag sätter mig med datorn på magen i min säng och plötsligt sitter någon sorts vän så nära mig miljoner mil bort, sträcker ut sin hand mot webkameran och tittar mig i ögonen

bakom honom kan jag se solen gå upp över hans mellansvenska mellanstora småstad

det blir för mycket
min kropp säger till mig att väggarna i mitt källarrum kommer äta mig levande så jag går upp i köket, brer en smörgås, öppnar kylen och försöker känna efter om jag är sugen på mjölk eller juice
jag tar ett glas vatten istället och Carrie säger att hon sett mer av mig idag än under hela tiden vi bott tillsammans och jag är glad att jag vet vad hon heter

bjuder henne på en isglass och sen sitter vi där i vardagsrummet medan en sommarstorm drar in över norra vancouver
jag, Erin, Erins pojkvän Steve, Carrie, Carries pojkvän och min nya rumskamrat som kommer hem från någonannanstans

vi lämnar ytterdörren öppen
det börjar regna

mellan värmen, tröttheten och en stor jävla längtan
ser jag någon böja sig fram och kyssa mig
jag vaknar en timme senare av att ytterdörren slår mot dörrposten, den amerikanska armén tittar på mig, Dustin from Arizona har tappat mitt telefonnummer och
något brinner inuti

rastlösheten hann ifatt mig, himlen är full av blixtar
och jag måste lämna den här staden nu

tror jag

Nu lämnar vi den här staden

tonåren

energin och attacken

det musikaliska

ett vykort

en biltur

mollstämd dramatik i två akter

långsamt berättad av

tidningsbudet

orättvisorna

en deprimerad författare och de osynliga murarna

Dustin from Arizona

igår vad det canada day

dagen var mycket händelserik

till exempel så var båda broarna in till vancouver avstängda och kön till seabussen ringlade sig igenom stora delar av norra vancouver

många var de som förbannade killen på second arrows bridge för att han stod där och fortfarande, sex timmar senare, inte bestämmt sig för att hoppa eller inte

men själv tycker jag att det är ett beslut som måste övervägas noga

i alla fall,

traditionsenligt gick jag på festival, åt frusen mapelsirap, åkte partybuss ut till spritkryssningen, träffade dustin from arizona och pratade om bush och kriget

partybussen hade såklart pålar att dansa kring, vilket också gjordes, såklart

jag tar seden dit jag kommer

såhär i efterhand kan jag konstatera att det mest förekommande fenomenet här i vancouver är amerikaner som skäms för att berätta var de kommer från

vilket är lätt att förstå